Vi lever i ett samhälle där många människor tar så mycket för självklart. Det finns en nonchalans och en attityd i vårt samhälle som skrämmer mig. Otacksamheten visar sitt ansikte i dess mest märkliga sammanhang. Barn, ungdomar och även äldre för den delen, visar sin otacksamhet på olika sätt. Det verkar inte spela någon roll hur bra man än har det så är man ändå inte tacksam. Det som har mycket vill alltid ha mer…
Att leva i tacksamhet är ett signum för den som har fått sitt liv förvandlat av Jesus Kristus. Att leva i tacksamhet öppnar nya dörrar. Att leva i tacksamhet gör oss trygga i Gud. Vi förstår att det alltid finns de som har det värre och jobbigare än vad jag har det. En människa som upplevt en dramatisk förändring kommer alltid vara tacksamhet och hon/han kommer aldrig att glömma bort att tacka Gud för det Han gjort.
Vad vi har mycket att tacka Gud för! Alla har vi nåt som vi kan glädja oss över. Otacksamheten leder oss alltid in i återvändsgränder där bitterhet, förakt, oförlåtelse börjar gro i våra sinnen och tankar.
Man kanske inte alltid känner för att tacka Gud. I Apg 16:25 står det ”Vid midnatt var Paulus och Silas i bön och sjöng lovsånger till Gud, och de andra fångarna lyssnade på dem. Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv så att fängelset skakades i sina grundvalar. I samma ögonblick öppnades alla dörrar och allas bojor lossnade och föll av”.
De kände säkert inte för att tacka Gud när de satt fastkedjade i ett fängelse. Det var minsann inte fängelser som vi har i Sverige, med mat, TV, träningslokal osv… nej, det var ett fängelse som var kallt, hårt och där satt de fastspända! De bara BESTÄMDE sig för att tacka Gud och lovsjunga Gud. Tacksamheten till Gud visade sig i deras lovsång till Gud och Guds kraft löste dem från bojorna och de blev fria. De andra som var där blev också de fria och sedan blev människor frälsta och döpta. Det var kraft i tacksamheten som kom från deras rena och överlåtna hjärtan.
Mitt i allt det som möter oss får vi tacka Gud för det vi har!!!
