Bibelns berättelse om David och Goliat är nog en av de allra mest kända
i Bibeln. Vi vet ju att det var Israel mot filisteerna, och vi vet att
istället för att strida med hela styrkan så utmanar nu filisteerna till
kamp mellan två representanter för de båda lägren.
1 Sam 17:4 "Då kom en stridsman vid namn Goliat från Gat fram ur
filisteernas led. Han var sex alnar och ett kvarter lång. På huvudet
hade han en kopparhjälm, och han var klädd i en fjällpansarskjorta –
pansaret av koppar vägde femtusen siklar. Han hade benskenor av koppar
och bar ett kastspjut av koppar på ryggen. Skaftet på spjutet liknade en
vävbom och järnspetsen på spjutet vägde sexhundra siklar. Hans
sköldbärare gick framför honom. Och han stod och ropade till Israels
här: "Varför drar ni ut och ställer upp er till strid? Är inte jag en
filisté och ni Sauls tjänare? Välj ut åt er en man som kan komma hit ner
till mig. Om han klarar av att strida mot mig och slå ner mig, skall vi
vara era slavar. Men om jag besegrar och slår ner honom, skall ni vara
våra slavar och tjäna oss." Filisteen fortsatte: "Jag har i dag hånat
Israels här. Skaffa fram någon, så att vi får slåss!"
När Saul och hela Israel hörde vad Goliat sa, blev de skräckslagna.
Israels här utmanades av en tre meters man, som smädade och hånade dem.
Saul och hela Israels här greps av stor fruktan. De darrade av fruktan
under ständigt hån från den väldige Goliat i fyrtio dagar. Deras knän
skakade. Striden var inte avgjord alls, men i deras hjärtan så var de
redan besegrade.
Man kan fråga sig: hur kunde Israels kung, som var smord av Gud, och
hela hans folk, låta sig smädas i fyrtio dagar och endast svara med
rädsla och fruktan? Det är ganska ofattbart! Han kompromissade med vad
Gud hade sagt till honom att göra. Men de förstod inte löftena. Guds
löften betydde inget för dem längre. Och ändå kan man väl säg a att det
finns ingen armé i hela världen, som har haft och fått sådana löften
från Gud, som Israels armé. Men vad hjälpte det när de inte levde i
dessa löften?
Guds församling och våra missionsuppdrag!
Om olydnad och okunnighet kommer in bland oss, och bland pastorer och
ledare, så kommer det också in bland folket och följden blir en
församling i svaghet och synd, som hela tiden lider nederlag. Trots alla
löften från Gud, som säger att vi är segervinnare i Kristus, så står vi
ändå omedvetna om löftena med darrande knän, bultande hjärtan och
skräckslagna blickar och betraktar den fruktansvärda fienden.
David
Isai skickade David till Terebintdalen och till krigslägret. Han
skickade med mat men också för att han genom David skulle få rapport om
hur det stod till med hans andra söner; hur det gick i kriget mot
filisteerna. Just när David kom fram till lägret och hälsade på sina
bröder så träder Goliat fram och utmanar och smädar. David hör det här
och han får till sin häpnad se hur Israels män flyr för den här mannen,
och han ser hur oerhört rädda de är för Goliat.
Det står i 1 Sam 17:26: "David frågade männen som stod bredvid honom:
'Vad får den som slår ner den där filisteen och tar bort skammen från
Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar håna den levande
Gudens här?'" Det är Davids spontana reaktion när han kommer till
lägret! Folket berättar villkoren som hade ställts och Eliab han äldste
bror blir rasande på David och säger: "Varför har du kommit hit? Åt vem
har du lämnat den lilla fårhjorden i öknen? Jag känner ditt övermod och
ditt hjärtas ondska. Det är för att se på striden som du har kommit
hit."
Ja, Davids reaktion blev minst sagt jobbig för hans bröder, men David
brydde sig inte om det utan frågade igen: "Vad får den som slår ner
denne filisté Ty vem är denne oomskurne filisté som vågar håna den
levande Gudens här?" David kommer och han bryter fullständigt mönstret.
Där hade de stått i fyrtio dagar, skakat och darrat och bara sett sig
själva som döda. Det var bara en tidsfråga! Här kommer så lille David
och han har en helt annan attityd till situationen. Och Davids reaktion
blev känd och det berättades för kung Saul som lät hämta honom. Inför
Saul säger David: "Ingen bör tappa modet. Din tjänare skall gå och
strida mot denne filisté." Vilken härlig man!
Men Saul hade lite svårt att ta David på allvar. Han säger: " Inte kan
du gå ut och strida mot denne filisté. Du är ju bara en ung pojke och
han en krigare ända från ungdomen." David var bara en vanlig israelit
och dessutom var han ung. Men han hade ändå något som alla de andra
tycktes sakna – tron på Herren Sebaots namn.
Vår "strid"
Vi befinner oss idag i exakt samma situation som Israels folk gjorde i
Terebintdalen. Vår strid den utkämpas inte mot filisteer, utan vår strid
utkämpas mot ondskans andemakter i himlarymderna. Vi står verkligen idag
inför en tuff utmaning och alla känner mer eller mindre av den. Det är
bara det att man kan reagera olika.
Man kan göra som Israels här, man kan bli rädd, man kan i stort sett
bara gå omkring i sitt läger och hoppas att det på något sätt är en
dröm. Att jag ska vakna snart och det ska visa sig att det varken finns
någon Goliat eller någon filisteisk här. Men den "väckelsen" lär aldrig
komma.
Jag hoppas och tror att du har bestämt dig för att göra allt du kan för
att gå Guds väg! Det är en överlägsen och framkomlig väg där det inte
finns nån väg. Att leva uppenbarelsetro och inte i kunskapstro! Striden
är inte vår utan Guds. Vi ska göra det som vi har fått som uppdrag – ett
ge så många människor som möjligt chansen att tacka JA till ett liv,
genom Jesus Kristus som är den enda vägen till Gud.
Du är ovärderlig för oss i Guds ögon!
C ya!
