"Mitt i stormens öga är det lugnt"... De orden sa min Maria till mig för ca 15 år sedan i ett sammanhang och vid det tillfället så bara löste mig från en del saker som hade snurrat i ett sammanhang.. De orden kommer jag ofta tillbaka till och idag påstår jag nog att de är väl så viktiga. Det är en viss turbulens i frikyrkosverige och det är många röster, åsikter och attityder som visar sig genom bloggar, hemsidor, debattartiklar, inlägg mm.. Vi lever i ett land med yttrandefrihet och tycker ju att vi ska värna om den, men kan på samma gång känna att vi som andliga ledare måste kunna skilja på sak och person. Tyvärr så har ju samhället drivit oss till en punkt där vi som andliga ledare träffas genom sociala medier och inte så ofta face to face.... Att skriva ett inlägg via tangentbordet kan aldrig ersätta samtalet i verkliga livet. Tonen och sättet man säger saker på, kommer aldrig till sin rätt via tangentbordet. Men nu är det som det är och vi får försöka hantera det på ett rätt sätt.
Jag har följt debatten både när det gäller det som hänt genom paret Ekman och även det som följer i spåren av det och det är många frågor och mycket som man bär i sitt hjärta. Men jag har valt att inte på något sätt lägga mig i den debatten mer än det inlägg jag hade i all enkelhet lite tidigare på min blogg. I andras ögon och jämförelse med andra bloggar så är ju mitt inlägg väldigt grunt och tar inte upp varken doktriner eller andra kyrkors väg när det gäller teologi. Det är inte min sak känner jag. Jag förstår dock varför jag upplevde starkt att jag för 8 år sedan skulle börja både läsa och studera katolicismen. Idag har jag betydligt mer kött på benen och känner att jag står fortfarande cementerad i den övertygelse jag alltid haft i mitt hjärta. Det är både journalister och andra kollegor som kontaktade mig då det blev känt att paret Ekman konverterat, men jag har avböjt alla kommentarer och inför mina kollegor har jag bara sagt att jag står fortfarande lika starkt i det om Gud en gång gav mig som ung.
Men så mycket kan jag säga att jag förstår inte hur en ledare kan överge sina "får" och helt byta spår. Att efter 30 år bara säga att man hade fel och nu lämnar jag er. Alla böcker, alla profetior, alla församlingsplanteringar.. hur upplever alla de andra det? Alla de starka profetior som är uttalade i katolska länder från den mun som nu har övergett det man en gång stod i, hur ska man tolka de profetiorna? Vad ska man göra med alla de som gett sina liv, sin tid för att stå i katolska länderna och predika Kristus Allena!?! Ja, frågorna är många men väljer att inte skriva så mycket mer om detta här på min blogg.
Gud gör nåt nytt i landet och över hela Europa just nu. Överallt så hör man hur människor blir helade, upprättade, människor kommer till tro och kyrkor växer.. Det är sannerligen en ny tid i landet. Det som vi upplever nu är en konsekvens av alla de böner och det arbete som har plöjts ner i landet av de som gått före oss. De har sått i många, många år och nu verkar det som att vi får vara med och se början på en stor skörd. Det viktigaste just nu är att leva i Honom som gett sitt liv för oss. Vi lever mitt i den tid som Paulus beskriver skulle komma, en tid av förvirring, en tid då falska lärare och falska profeterar ska förvrida huvudet på folk. Att man kommer predika det som kliar i folkets öron och att de inte kommer orka stå ut med det sanna evangeliet - alltså finns det ett falskt evangelium.
Jag bara vet i mitt hjärta att det är en vattendelare som går genom vårt land nu. Samtidigt som det är en förvirring och många upplever ett vakuum så gör Gud något nytt. Men vi måste också vara uppmärksamma på att vi inte stirrar oss blinda på alla helanden och mirakler. Det är ju fantastiskt men det som är viktigast är att människor kommer till tro på JESUS Kristus. Gåvan att skilja mellan andar är oerhört viktig och nu är det tid för sanna profeter och apologeter att stå sida vid sida och höja sin röst. Det är ju fantastiskt att vi kan få leva i det profetiska och att tala profetiskt, men gåvan att skilja mellan andar är ju helt avgörande för att inte gå vilse. Det är en svår gåva att bära, men helt nödvändig för att kunna korrigera och avgöra frukten av allt det som man ser som "övernaturligt". Låt oss ha fortsatt fokus på Jesus Kristus och det Han har gjort på korset.
Överge inte det evangelium som står fast. Din tro kan sjunka ibland, men JESUS sjunker aldrig. Se till att du hör vad Gud säger! Be inte om väckelse, be om frimodighet om att göra väckelse. Allt det du och jag behöver finns i Honom. Det är nog!!!!!! Ingen teologi i världen kan frälsa en människa utan bara Hans nåd och kärlek. Vi får aldrig överge den första kärleken till Honom. Vi kan allt det andra men om vi inte har den första kärleken och allt vad den för med sig, så har vi ingenting.
Sent i går kom jag hem från ytterligare en möteshelg och den här gången var jag på en liten plats som heter Ullånger. En liten församling men som har ett stort hjärta. En församling som har engagerat sig i mission sedan många år, som sett Guds favör på den platsen och som nu längtar och söker sig fram mot nya segrar. Jag fick nåden att komma med starka profetiska predikningar och Guds nåd och kärlek manifesterades på olika sätt. Det är även i den regionen en ny tid på gång. På lördagen hade vi en hel ledardag och det var en stark dag på det sätt att vi lyfte upp det profetiska ledarskapet som vågar utmana och våga gå en obekväm väg även 2014...!!! Det kommer kosta att få se det som ligger på Guds hjärta.
Den här veckan är jag på hemmplan och jag jobbar både med det internationella missionsarbete jag är involverad i.. Sedan blir det lite extra bön och lite extra tid med familjen på kvällstid. Familjen går inte före Gud, Gud går mitt i familjen. Under veckan är det också både bönesamlingar och ett årsmöte.. och till helgen har vi LördagsBibelskolan här på hemmaplan. Då ska jag fortsätta att undervisa om: "Församlingen - en resurs eller en belastning".
Vill du ge en gåva till vårt arbete så är vårt PlusGiro: 6290205-1 Tack för din gåva!
C ya!
